Foton: Hans Broberg där ej annat anges. | ||||||||||||
Silver-CSilver-C var ett prestationsmärke som hägrade. För det krävs en höjdvinst på 1000 m, en uthållighetsflygning på 5 timmar och en sträckflygning på 50 km. Höjdvinsten var avklarad, uthållighets- och sträckflygningarna återstod. UthållighetsflygningenVintern 1955 var vi i Lidköpings flygklubb ute på en segelflygexpedition med Grunau Baby till Steinfjorden i Norge. Vi bodde i den lilla byn Sundvollen där vi blev ett spännande inslag hos bygdens kvinnor. Norrmännen hade plogat en lång bana på fjorden. Med bilbogsering kom vi upp på 600 m höjd och kunde därifrån nå det 2 mil långa hang längs fjordkanten. En dag med stadig västanvind flög jag längs hanget i 5 timmar och.39 minuter, iklädd skinnoverall och mussepiggskor som vi lånat från Såtenäs flygflottilj. Skorna kom väl till pass då Babyn hade ett öppet hål i nosen där iskall luft strömmade in och gav rimfrost på skorna. Höjden kunde varieras, med 110 km/tim blev det trädtoppshöjd och med 60 km/tim blev det 200 m över terrängen. Under tiden for kamraterna till Hönefoss och drack öl. 
5-timmars på hanget. Norgeexpeditionen var hellyckad. Enda incidenten var när Bengt vid hemresan smugglade margarin i resväskan och la den på hyllan ovanför det varma motorrummet i Folkvagnsbussen. Där smälte margarinet och dränkte packningen i väskan. SträckflygningenFemmilaflygning med dagens högvärdiga segelflygplan är ingen sensation. Men att göra det med en Grunau Baby är stort. Mitt första försök från Sävarefältet slutade efter 18 km på en åker i Lundsbrunn. Landningen gick bra och flygplanet förankrades helt enligt skolboken. Bonden, vars åker jag nyttjat, var hygglig och lånade ut telefon så jag kunde ringa efter hämtning med transportvagnen. Vid andra försöket 11 maj 1955, var det god termik med kraftig västlig vind. Testosteronhalten i kroppen var tillräckligt hög för ett nytt försök. Termiken bar och 1½ timme efter starten siktade jag Vättern, som var omöjlig att ta sig över med Babyns glidtal på 1:17. Ett stort fält vid strandkanten såg lämpligt ut för landning. Vid närmare beskådande visade det sig till min förskräckelse vara flygflottiljen F6 i Karlsborg. Där var J29:or i luften och en sketen liten träbaby, som inte syntes på radar, var inte mycket att komma med. Men point of no return var redan passerad och utan radio var det bara att lägga upp ett eget trafikvarv och landa på gräset bakom flygledartornet. När jag sedan knackade på och anmälde tilltaget blev det stor förvåning. Ingen hade sett något. (Hur var det med beredskapen?). Är det den där som ligger upp och nedpå därute? Plötsligt blev dagen förstörd. Uppskärrad över att ha landat bland snabba J 29:or, hade jag inte förankrat planet tillräckligt väl. Det hade slagit runt i den hårda blåsten och stukats till ordentligt. Det blev en utdragen väntan på att hämtningslaget från Lidköping skulle komma, och varför jag kommer ihåg att jag under tiden åt fläskkarré med äppelmos på mjölkbaren i Karlsborg förvånar mig. Sträckflygningen som blev 74 km godkändes, då alla landningar som man kan gå helskinnad från räknas, och jag erövrade därmed Silver-C-diplom nr 337. 
Silver-C. Men erfarenheten från rundslaget sitter i, ingen i hela världen förankrar flygplan så noggrant som jag gör alltsedan dess, även i stiltje. Babyn SE-SCW restaurerades, men totalhavererade året efteråt när vinschen skar ihop i starten och planet vek sig när dragkraften försvann och piloten inte hann skjuta fram spaken i tid. Han klarade livhanken men bröt benet. 
Ur Nya Lidköpings-Tidningen.
|
||||||||||||
|
||||||||||||