Texten i sökbar form

[Bilder: Ovan: Arne Magnusson, en av de jämnaste tävlingssegelflygare som Sverige haft, blev fjärde man i hastighetsflygningen till Sävare. Nedan: Dansken "Cowboy" Jensen, som med sin hembyggda "Hütter 28" gjorde en rad goda flygningar i VM. Han blev 9:e man i första hastighetsflygningen till Sävare.]l Varberg 293,6 km, men fick till följd av den ofördelaktiga projektionen på målfältet endast 242 km effektiv distans. Welch gick till

 

i dagstävlingen med drygt 69,5 km/tim, varmed han behöll sin tätplacering, dock med poängförsprånget avsevärt inhämtat av såväl Persson com Mac Cready och Borisek.

Svenskarna Alm och Löf placerade sig som nr 14 resp. 20 i dagsprislistan och måste vid det här laget anses som borta ur tätstriden. Alm belade nu elfte plats totalt efter tre tävlingsdagar och Löf 21:e. Det skulle sedermera visa sig att Löf hade kraft nog att avancera avsevärt under de återstående tre dagarna – liksom i ännu högre grad jugoslaven Arbajter. Men mer därom sedan.

Paul Mac Creadys prestation att göra flygningen till Sävare på 1 tim. 39 min. 32 sek. måste anses såsom någonting närmast fantastiskt. Han hade ingen nämnvärd hjälp av vinden som säkerligen aldrig gick över 15 km/tim på den höjd som användes. Snarare var den nog svagare. Mac Cready använde en teknik som avsevärt skiljde sig från den som bl. a. de i hastighetsflygning tämligen otränade svenskarna använde. Mac Cready förvånade med att hela tiden hålla sig på relativt låg höjd och med att ta ut en topphastighet av Weihen, främst på raksträckorna, som mestadels låg i närheten av 150 km/tim.

Enligt gängse uppfattning är denna hastighet synnerligen oekonomisk med mycket stor sjunkhastighet och ofördelaktigt glidtal som följd, men dessa teorier stämde inte i det här fallet.

Paul Mac Cready, som flyger med räknestickan som främsta hjälpmedel, ställde helt enkelt dessa teorier på huvudet och resonerade istället så, att i hastighetsflygning gäller det att hålla sig i det skikt som ger största stighastigheten i de blåsor som finns; att inte ligga kvar i dem och kurva längre än medan de ger maximistig och därefter gå ifrån dem med högsta hastighet mot målet och kurva först i nästa blåsa som ger tillräckligt stor stighastighet.

Det är en djärv teori och ingenting för den oerfarne att ge sig in på. Paul Mac Cready var erfaren och hade odlat hastighetsflygning tidigare, och han visste vad han gjorde. Han använde för övrigt samm taktik, om inte lika extremt, även vid distansflygningarna under VM och lyckades på detta sätt avverka och genomsöka områden som i flertalet fall var betydligt större än medtävlarnas.

Hans taktik diskuterades livligt av de övriga VM-piloterna, och Billy Nilsson var kanske den