Texten i sökbar form

Vann rätt man?

I ALLA IDROTTSLIGA och sportsliga sammanhangn uppställer sig frågan när det hela är över: var det rätt man som vann?

Naturligtvis gör man sig även den frågan när det gäller segelflyg-VM. Hur mycket var tur, hur mycket var skicklighet – och hur mycket var rättvisa respektive orättvisa?

För att vinna – vad det än gäller – behövs såväl skicklighet som tur. Om två lika skickliga indrottsmän möts i en tävlan, vinner den som har turen på sin sida.

I fråga om segelflyg-VM 1950 är en fråga i detta sammanhang helt odiskutabel: en av de två skickligaste vann. Och de två skickligaste var Billy Nilsson och Paul Mac Cready.

 

Vilken av dessa två som skulle hemföra slutsegern var mer eller mindre en fråga om tillfälligheter – eller om tur eller otur vilket man vill. Ingen skuklle ha blivit det minsta förvånad om Paul Mac Cready kunnat behålla sitt försprång i poängtabellen även sista tävlingsdagen. Ingen skulle säkerligen ha gratulerat honom hjärtligare än Billy Nilsson, liksom ingen gratulerade Billy Nilsson hjärtligare och ärligare än Paul Mac Cready efter att tävlingarna var över.

Bily Nilsson och Paul Mac Cready representerar två avsevärt skilda stilar och temperament inom tävlingssegelflyget. Billy Nilsson är den naturbegåvade, djärvt satsande friskusen, som flyger och tävlar på intuition. Hans teoretiska kunnande är inte överdrivet stort vare

 

[Bildtext: Ett handslag mellan "de tre stora" Milan Borisek, Jugoslavien, Billy Nilsson, Sverige och Paul Mac Cready, USA, efter avslutad tävling. Pojkarna ser en smula urgrävda ut och är det också. De flesta gick ned mellan fem och tio kilo under VM-strapatserna.]