Texten i sökbar form

och Paul Mac Creadys säkert 400 eller mera.

På morgonen anlände de till Örebro lagom för att fatta sina viktiga beslut för sista tävlingsdagen och ge sig iväg på en flygning på 427,6 resp. 342,1 km över en terräng som var mer än jungfrulig när det gäller segelflyg och som är föga gästvänlig att gå ned i med ett flygplan. Den flygningen tog 8 tim. 23 min. för Billy Nilsson och 7 tim. 50 min. för Paul Mac Cready. Därefter kom återfärden från de mycket nordliga landningsplatserna, men då var ju tävlingen avslutad.

ALLA VM-PILOTERNA bidrog till att göra tävlingen spännande och trevlig, men Billy Nils-

 

son och Paul Mac Cready skall ha ett extra tack för den komprimerade spänning de gav oss markbundna varelser i Örebro. Det var inte en spänning som varade i sekunder eller minuter medan de båda huvudagerande sprängde fram mot ett målsnöre. Den varade i timmar, ja i dagar medan huvudkombattanterna i övergiven ensamhet slogs med natur och teknik över öde myrar och milsvida skogar utan att en sekund kunna sträcka på benen eller entusiasmeras till nya överdåd av en jublande människomassa omkring sig. Runt omkring fanns bara isig och motsträvig luft och sugande, sövande ljud, som i ettögonblick av avslappning kunde öka till hotfulla crescendon.

 

[Bild: "Bilden till kvinnan" ägnar vi VM:s enda kvinnliga nationsledare, Ann Douglas, Storbritannien, som fotografen här har närmat sig ur en synnerligen tilltalande vinkel.]