Mer om Gunnar Laurell

Av upphovsrättsskäl kan vi inte visa eller skriva av tidningsartiklar exakt utan tillstånd. Men vi kan återberätta innehåll och visa bilder som är tagna före 1969.

Ur tidningsartikeln "A pilot for all seasons"

Gunnar var en veteran från svenska flygvapnet som immigrerade till Kanada den 20 juli 1951. Han ville söka äventyr i de nordliga regionerna som bush-pilot för Arctic Wings. Här skulle hans träning för överlevnad i vintermiljö komma att sättas på många tuffa prov.

Den 13 december 1952 tvingades han ner med sin Norseman av en häftig snöstorm. Han hade missat sitt mål Baker Lake i det sjöspäckade landet på nordvästra sidan av Hudson Bay. Nu byggde han en igloo för att försöka motstå den 40-gradiga kylan och den hårda vinden. Han tappade olja från motorn för att få bränsle till sin nödvärmare. I detta gudsförgätna och kala land kunde man inte vänta sig några julgäster. Inte ens caribouerna uppehöll sig här vid denna tid på året.

Fem plan från Royal Canadian Air Force sökte efter honom, men snöstormen la hinder i vägen för dem och efter en vecka hade de ännu inte funnit svensken och hans Norseman. Utsikterna att hitta honom levande blev allt mindre, men de gav inte upp och var fast beslutna att få tag i honom före jul.

Den 22 december fick Lancasterpiloten Chuck Gobeil syn på Laurell, tydligt avtecknad mot det vita snöhavet i sin blåa flygdräkt, hoppande upp och ner, frenetiskt vinkande. De släppte ner några cigarretter, apelsiner och instruktioner för hur han skulle signalera vad han behövde för hjälp. Han tecknade att han bara behövde bensin till planet. En svensk kollega, Gunnar Ingebertson, flög då ut med bränsle och kunde sedan följa efter Laurells Norseman till Baker Lake. Dit kom de precis lagom för att delta i ortens julfest.

Detta var bara ett av alla äventyren under hans 45-åriga flygarliv med över 28 000 timmar i mer än 40 olika flygplanstyper. I Newfoundland skulle han snart bli känd som "Gunnar the Kid". Hans svenska version av engelska i flygradion var välkänd över hela provinsen. Han flög post, mat, proviant och patienter i alla sorters väder. Ofta landade han på isflak som knappt var större än planets landningssträcka. I Eastern Provincial Airways blev hans favorituppdrag att vattenbomba skogsbränder med en Canso, ett kanadabyggt Catalinaplan.

Han gifte sig 1957. År 1972 började han i Newfoundland Government Air Services och fortsatte vattenbomba med Catalina i 16 år. 1988 gick han i pension och flyttade hem till Sverige för att flyga privat tillsammans med tvillingbrodern Åke, som också var en passionerad flygare. På hösten reste han med sin fru till Gander för att tillbringa vintern där, men dog hastigt av en hjärtattack i hemmet den 30 december 1988.

Gunnars liv var att flyga. Den passionen har han fört vidare till de dussintals co-piloter som flugit med honom. Han var en av dem som öppnade upp Kanadas otillgängliga vildmarker. Hans älskade Catalina har räddats från skrotning och kommer att få en plats i det framtida North Atlantic Aviation Museum i Gander.

Ur tidningsartikeln "Herrljungapojke jagar vargar från flygplan"

Gunnar Laurell från Herrljunga föddes 1923 och var redan som liten intresserad av flyg. Då byggde han modellplan i balsa och silkepapper. Nu är han bush-pilot i Kanadas nordland. Från sitt plan ser han ofta vargar som samlas till flock för sin nattliga jakt. När han är ledig ger han sig gärna ut med sin egen Super Cub och jagar varg tillsammans med en trapper.

Han håller brevkontakt med föräldrarna hemma i Herrljunga och skriver om sina öden och äventyr från snöns och kylans värld. En gång tvingades han nödlanda för att motorn höll på att skära ihop i kylan. När han då skulle söka skydd i en igloo, låg där flera eskimåer som dött av hunger. Om vildrenen ändrar sina stråk får eskimåerna ingen mat, och när de sedan offrat sina egna hundar återstår bara svältdöden för dem.

Som pilot i Arctic Wings får han ibland ge sig ut på spaning efter kamrater som försvunnit under sina flygningar. Han har själv tvingats tillbringa sju dygn i 40 graders kyla och bitande nordanvind i vildmarken under en kraftig snöstorm. Radion hade slutat fungera. Först efter flera dagar kunde Laurell ta sig ur planet och bygga en igloo med hjälp av en brödkniv. Han livnärde sig på några kex och en chokladkaka. Resten av nödprovianten var för hårt frusen för att kunna ätas. Det var bara ljust 4 timmar per dygn och fortsatt dåligt väder, vilket försvårade sökandet efter honom. Men till slut upptäcktes han av ett Lancaster-bombplan på spaning.

När VD:s medarbetare besöker föräldrarna i Herrljunga för att göra denna artikel, har dessa just fått reda på att Gunnar ska tala i radio på lördag med fortsättning nästa lördag i Kanada radios svenska utsändning. Det blir en högtidsstund som de tänker föreviga med sin bandspelare.