En hårresande flygbogsering

Det nu följande hände på den tiden då vinter och snö inte var något hinder för segelflygverksamheten.

Några entusiaster från den gudsförgätna hålan Fagersta ville ha vår hjälp med att komma igång med segelflygning. Man börjar då lämpligast med C-skolning, och eftersom det är lite långt att åka mellan Fagersta och Örebro, och de ville vara ordentligt igång till sommaren så var det bara att åka upp och rekognosera en lämplig sjö. Sjön Aspen nedströms staden visade sig vara lämplig, så vi skaffade skoltillstånd på nämnda sjö, satte skidor på Tugmastern och brände iväg, fullastade med flygbensindunkar, och sist men icke minst en jävla massa motorolja. Så höll vi på ett par helger, tills eleverna var nästan klara för EK som vi skulle fortsätta med nere i Örebro. Nåväl, sista helgen, på lördagen, var det 15 grader kallt, snålblåst och jäkligt i största allmänhet. Den som inte har suttit i en dragig Bergfalke fyra timmar i sträck under sådana förhållanden har aldrig frusit om fötterna!!!

På lördagkvällen sa dom på TV-vädret att ett snöoväder skulle komma in på söndagkvällen. Så vi tänkte att det är lugnt, vi kör de sista starterna på förmiddagen och bogserar hem på eftermiddagen. Vid ett-tiden var vi klara att starta hemresan. Vädret såg bra ut, och bogserföraren, låt oss kalla honom ”Sam”, kom med en uppmuntrande kommentar:

–Skulle den gamla josten lägga av, så kan vi ju alltid tråckla oss ner på nån sjö.

Beagle Tugmaster var försedd med förgasarvärmare, ett reglage man drog ut för att bli av med isbildning i förgasaren. När man drog på värmen reagerade motorn med ett par rejäla misständningar, varvid några blåsvarta rökpuffar slog ut. Spännande!!! Så startade vi, och på ett par hundra meters höjd såg vi att det såg mörkt ut söderut, men vi växlade in på den stora kraftledningen som går genom Bergslagen söderut, och som passerar Närkesslätten vid sjön Lången.

Efter två mil började det att blåsa kraftigt, och de första snöflingorna började, inte falla, utan kom vågrätt som en mur. Vi tvingades ner lägre och lägre. Snart såg man inte nästa par stolpar på kraftledningen. Jämrans TV-meteorologer! ”Sam” må väl vända snart, tänkte jag, annars blir det här min sista flygning. I samma ögonblick drog han på en 180 graders vertikalsväng, vilket inte jag kunde. Vi var för lågt över ledningarna, 400 kilovolt! Det fick bli en flatsväng. Fullt sidoroder, full motskevning, och runt kom vi, fast huven flyttade sig 1,5 cm i sidled, och duken på bakkroppen fladdrade som en tvätt i höststorm. Tillbaka till sjön Aspen, där vi förankrade bogserkärran och Bergfalken. Sen fick vi åka bil hem med en av eleverna som turligt nog dröjt sig kvar.

På tisdagen åkte brorsan, ”Sam” och jag upp igen för att hämta hem maskinerna. Det var uppehåll, men blåste full storm från väster. ”Sam” sa, att i dag tänkte han flyga lite högre över kraftledningen. Jag svarade att det var en god idé, och så startade vi. Vi gick upp till 1000 meters höjd. Där blåste det ca 90 km/tim. Vi låg med 45 graders upphållning, så det tog lite tid hem. Faktum var att brorsan inte var så långt efter med bilen.

Björn Carlsson