Att åka Pontiac cabriolet, 1938 års modell

I augusti 1952 var jag nyinryckt sedan ett par månader vid Krigsflygskolan i Ljungbyhed. Många kamrater hade fått kicken före EK på Sk 25, och man levde i fruktan för nästa utrensning före Sk 16. Då fick jag ett brev från flygklubben i Örebro som blev en chock. Man visste att jag och Hasse Nilsson hade varit ute och åkt olovandes med klubbens Pontiac. Pontiacen användes till att dra fram vinschlinan över fältet till startplatsen.

Flygklubbens Pontiac. Foto via Arne Svensson

Nu skulle jag betala en slant till klubben, annars polisanmälan! Jag blev mycket orolig. Dels olovlig körning, det var sant, men också utan körkort, försäkring eller registrering! Fick man kicken för dåligt bäddad säng (som många då trodde), då var väl det här ännu värre? Pontiacen var en stor lockelse för några av oss unga grabbar. Det var en beige cabriolet, förkrigsmodell, kanske 1938. Vi körde den på fältet och hämtade vinschlinan efter varje start. Men tänk att få köra den ute på en väg!

Den förvarades inomhus i hangaren för att det inte skulle regna in i den. Där stod förresten också en gul Beech 17 ”Staggerwing” med svart skinnklädsel. Läcker! För att inte tala om doften i cockpit. Himmelsk. Men den sågs aldrig i luften. Ett par ljumma sommarkvällar tog Hasse och jag ut Pontiacen och körde omkring på småvägarna åt Adolfsbergshållet till, söder om flygfältet.

Allt gick bra, ingen märkte något, trodde vi. Så kommer detta brev, undertecknat av min segelflyglärare Brödkalle! Tankarna virvlade i huvudet, vad skulle jag göra? Men så kom jag på en sak: När Sam Bertilsson bogserade med klubbens Klemm 35 hade han vingglidit så kraftigt i landningen att flygplanet vek sig och snurrade ner i backen. Totalkvadd, men Sam klarade sig. Han såg ut som en mumie efteråt med alla gasbindorna. Någon klubbmedlem, jag vet vem, ”räddade” några instrument ur vraket.

Haveriutredarna undrade mycket över att Klemmen hade så få instrument. Det var mest tomma hål i instrumentbrädorna. Kanske var det haveriorsaken? Nu satte jag mig ner och formulerade ett svarsbrev i hovsamma ordalag. Jag beklagade att vi hade lånat bilen. Den var dock oskadd och jag tyckte därför att det var väl hårt att anmäla oss för polisen. För i så fall blev ju jag tvungen att försöka minnas vem som tagit Klemmens instrument och kanske informera polisen. Jag hörde aldrig något mer om Pontiacen. Jag lärde mig också att information är värdefull.

Bertil Eriksson 2005