Dan Andersson

Dan Andersson är väl mest känd som diktare från tiden under och efter första världskriget. Några av oss yngre minns dock även en aviatör med samma namn. Efter att ha läst en biografi över författaren och jämfört med mitt minne av pilotkollegan, finner jag en del gemensamma drag hos de båda Anderssönerna, bland annat deras samhällskritiska inställning.

C-diplom

Första gången jag kom i kontakt med aviatören Dan Andersson var på hösten 1954. Dan höll på med sin segelflygutbildning på Skarpnäck söder om Stockholm, men kom inte överens med sin instruktör. Det brukar inte vara ens fel att två träter, säger ett gammalt ordspråk.

Vederbörande segelflygpedagog bad mig överta ifrågavarande elev och avsluta hans C-diplomutbildning. Det gjorde jag, och jag kan konstatera att Dan är den ende av mina C-elever som "utfört en segelflygning av minst 5 minuters varaktighet med höjdvinst över startplatsen eller flygning utan höjdförlust". Det vanligaste alternativet då var att utföra ett antal godkända svängar med åtföljande precisionslandningar för att bli "C-diplomat".

Med Klemm till Tyskland

Under den följande vintern planerade jag för en flygning med en nyss inhandlad Klemm Kl 35, SE-BGB, till Västtyskland med ett längre uppehåll där nere under sommaren 1955. Dan ville följa med på nedresan, och det var ju bra. När han per postanvisning översände sin del av den beräknade kostnaden, slutade beloppet på 02 (noll två) öre. Hans kommentar var, att då betalningen skulle ske hade han en tvåöring över, och den kunde lika gärna doneras till mig som att den skulle ligga kvar och skramla i hans byxficka.

Innan avresan ringde jag till mina föräldrar i Visby för att säga farväl inför avfärden påföljande dag. Moderns kommentar: "Men det vet du väl Lars, att man aldrig skall påbörja en resa på en långfredag". Varför lyssnar inte en ung man på sina föräldrar och tar deras råd ad notam? I höjd med Markaryd blev det motorfel. Den del av flygplanet där propellern sitter fast lät som en kraftigt omskakad kakburk halvfylld med sten. Senare visade det sig att en vevstake hade brustit.

Själv kände jag mig inte så omskakad, ty det fanns ett långt, fint fält längs Lagan. Vad som inte syntes från luften, var att marken var blöt. Klemmen hade inte rullat många meter förrän hjulen sjönk ner i den mjuka jorden, flygplanets stjärt gick till väders, propellerspetsarna flög iväg och nästan omedelbart därefter slog fenan i marken.

På finalen till landningsplatsen hade jag sagt åt Dan att hålla i sig, mest för att han inte skulle komma åt styrspaken. Det fanns två handtag alldeles bakom vindrutan, och för att nå dem måste man böja sig framåt, vilket visade sig klokt.

Det tog inte många sekunder för Dan att krypa ur sin sittbrunn, och när jag kände gyttjevattnet i nacken, bad jag honom hjälpa mig ut. "I h-e heller, har jag tagit mig ut själv, får du för f-n göra det också!"

Så gjorde jag, och såg då lokalbefolkningen komma springande över åkrar och ängar, över och under taggtrådsstängsel. Det är ju inte alla dagar det kommer s.k. oväntat besök. Av dessa vänliga smålänningar blev vi väldigt väl omhändertagna. Som tack för hjälpen fick värdfolket mellandelen av propellern, vilken än idag sitter på en ladvägg. Dan och jag tog var sin av propellerspetsarna som minne av en lyckad landning. Enligt definitionen är den ju det när man själv kan gå från flygplanet.

Ett besök hos sheriffen i Markaryd var på sin plats. Under tiden på hans kontor ringde ett flertal tidningar från Stockholm och ville ha underlag för ett scoop. Jag bad då att själv få tala med vederbörande journalister för att ge en korrekt beskrivning av händelsen och för att undvika sensationsrubriker. Dessförinnan förhandlade jag med dem om ett lämpligt honorar. På en långfredag i Sverige på 50-talet var inte nyhetsflödet särskilt stritt, så jag hade en god förhandlingsposition. Vi kom överens om att respektive arvoden kunde hämtas följande tisdag.

Efter att ha lämnat vraket hos Nordisk Aerotjänst i Norrköping fortsatte min passagerare och jag själv till Stockholm, där jag fick bo hos honom och hans mamma i Aspudden. Då jag såg Dans innovationer, förstod jag vilken klurig grabb jag hade fått in i min vänkrets.

Nåväl, efter att ha besökt några tidningskontor i Klara hade jag fått ihop pengar för att inhandla reservdelar på Skå. Med dessa som bagage återvände jag till Norrköping/Kungsängen, där jag f.ö. tilläts hjälpa till med reparationen. Tack Lennart Hemminger!

När SE-BGB var reparerad och provflugen, kom Dan ner från Aspudden och vi kunde fortsätta tysklandsresan till en plats med namnet Lüdenscheid i östra Ruhr-området. Upplevelserna är egentligen värda ett särskilt kapitel. Rubriken för denna berättelse är dock Dan Andersson, och då ska det ju handla mer om honom än om undertecknad.

En landningsavgift som kom av sig

Längre fram i livet blev Dan både segelflygare, ballongpilot och motorflygare samt skaffade en MFI 9 på flottörer. Många minns säkerligen hans bas i närheten av Drottningholms slott och basarna på "Luftis" har nog också honom i gott minne. I varje fall i minne.

Följande skröna har jag hört i andra hand. Den kan därför – så som fallet är med skrönor – något avvika från verkligheten. Trots detta bör den berättas i detta sammanhang.

Det sägs att Dan en dag fick ett brev från Västerviks kommun – eller var det Oskarshamns dito – med krav på en landningsavgift à 100 kronor. Svaret från herr Andersson blev, att de inte kunde räkna med några som helst pengar från honom för att täcka kommunens budgetunderskott. Istället ville han ha samma belopp för att de stört och orsakat honom besvär.

Ytterligare någon tid senare fick Dan ett förnyat krav inklusive påminnelseavgift. Svaret var även denna gång artigt avböjande. Och hans eget krav hade dubblats. Vidare sände han med ett meddelande att även om han – och hans (kvinnliga?) passagerare – ansåg att ifrågavarande tätort var ovanligt vacker från luften, ville han inte veta av några fler luftfakturor. Hans krav stod fast.

Tredje brevet från ovannämnda kommunalkontor var verkligt hotfullt. För att slippa besök av fogden, ringde Dan och förklarade för smålänningarna att han varit där med sitt sjöflygplan och aldrig utnyttjat faciliteterna på ortens aerodrom.

Man insåg då att det rörde sig om fel flygplan och ville dra ett streck över det hela. "I h-e heller, här dras inga streck. Ni är skyldiga mig 500 kronor, vilka jag kommer ner och hämtar personligen". Dan flög dit och kvitterade ut beloppet.

Skrönan säger att han sedan gick direkt till ortens tidning, presenterade historien och av ifrågavarande kulturorgan lyfte ungefär samma belopp.

När jag hörde denna berättelse, försökte jag påminna mig huruvida Dan varit närvarande år 1955 på kontoret hos sheriffen i Markaryd då jag förhandlade med tidningsfolk beträffande arvoden.

Dan i Etiopien

Liksom diktaren Dan Andersson var hans namne generös med sig själv. Med sin gedigna erfarenhet av MFI-plan ställde han upp hos C. G. von Rosen för att bistå med matbombning i Etiopien. Dessvärre omkom han där, då en stor fågel flög rätt igenom vindrutan i samband med en enkel s.k. pleasure flight. Han hade blivit ombedd att ta upp någon ur personalen på en flight seeing. Det var en lika tragisk olycka som den 1920, och ingen av händelserna var självförvållade. (Vad som hände 1920 kan man exempelvis läsa på Wikipedia under "Dan Andersson".)

"Grevens" hustru Gunvor von Rosen berättade senare för mig hur uppskattad Dan hade varit under sin verksamhet i Etiopien. Det kan vara något att tänka på för dem, vilka känt sig irriterade på Dan Andersson under årens lopp.

 
Lars Gibson i januari 2013