Lite om Arne, Dan och mig själv

Om mig själv

Min pappa brukade spela minigolf på Gustavsviks minigolfbana och jag följde med honom dit som liten grabb. Där väcktes mitt flygintresse. Någon gång runt 1961 började jag hjälpa Arne Tengler med försäljning av rundflygbiljetter. Jag var sedan med honom i Varberg flera år där han rundflög hela somrarna.

År 1965 började jag segelflyga i Örebro Bil- och Flygklubb. Jag har sedan gått två år på Chalmers Väg o Vattensektion i Göteborg, men avbröt och blev trafikpilot i Linjeflyg istället och sedan i SAS Numera flyger jag för nöjes skull, mest segelflyg, både utanför Stockholm där jag bor och i Örebro. Jag har en Ventus 2B.

Arne Tengler

Arne flög Fokker S6 på Malmslätt under sin utbildning till silvervinge. En gång fick han motorstopp strax efter start och hamnade med planet i en lada på en bondgård utanför fältet. Där satt han fastklämd men oskadad. Befälet var snabbt på plats men tog inte loss honom utan radade upp de andra piloterna runt Fokkern och sa:

–Tusen gånger har jag sagt att man inte ska försöka vända tillbaka till fältet om man får motorstopp vid starten. Se här! Han landade rakt fram. Han lever!

Arne och en annan pilot som var östgöte flög varsin Cub vid mitten på 1950-talet för att träna puderflygning. De hade bestämt sig för att flyga mellan träden i en allé på lägsta höjd fram till en herrgård. Vid alléns slut fanns ett stort vårdträd framför byggnaden. Arne lyckades stiga rätt upp i himlen precis före hindret, men den andre piloten flög in i trädet. Han hamnade på sjukhus, men där träffade han en sjuksköterska som han sedan gifte sig med.

Arne fick motorstopp med sin Stinson en gång, troligen på grund av is i förgasaren. Detta kan ha varit någonstans i Västergötland. Rören för varmluft till förgasaren var inte isolerade. Det gav ökad benägenhet till isbildning och var ett känt problem på Stinson som senare åtgärdades med isolering. För att känna sig säkrare körde Arne gärna med varmluft även vid start. När han nu skulle nödlanda var han tvungen att passera en järnväg precis före sättningen på en åker. Han hade inte höjd nog att komma över elledningen utan fick gå under den, men slog av landningsstället mot banvallen och kanade ut på åkern på bara buken.

Dan Andersson

Dan Andersson höll till på Gustavsvik 2-3 säsonger i början på 1960-talet. Där bogserade han med Mothen och segelflög också själv. En gång stod han och min kompis, en ung Conny Gustavsson, och tittade på polisens Bell 47-helikopter som stod parkerad vid tankstationen.

–Det kan väl inte vara så svårt att flyga en sån där, sa Dan, och så skred han till verket. Han fick faktiskt igång helikoptern, lättade, flög 70-80 meter upp i luften och satte sedan ner den igen. Flyga helikopter är svårt, men han hade en fantastisk förmåga att tänka ut i förväg hur han skulle göra. Han hade en IQ som inte var av denna världen.

Conny eller jag stod ibland på Mothens vinge och höll i oss medan Dan taxade från märket till tankstationen. Han brukade dra på och flyga ett par meter över marken. Vi var bara runt 13 år när vi gjorde sådana små luftäventyr. En gång fick Conny flyga vinge högt upp i luften. De var kanske hundra meter över Sörbyskogen innan Dan vände och landade igen åt motsatt håll.

Olle Ringstrand kom en gång till Gustavsvik med en Comanche, säkert samma maskin som han tidigare flugit över Atlanten. Här i Örebro skulle han och Dan göra en tur i Tri Pacer. Conny och jag fick följa med i baksätet. De var rätt galna och försökte göra en roll med alla oss fyra i planet. Men vi kom inte runt den gången.

 
Rolf Wallin i april 2013