Foton: Hans Broberg där ej annat anges. | ||||||||||||
4. FlygturerBrommaflygningarPå 70-talet var Bromma ett populärt utflyktsmål för en fika. Från Arboga tar det cirka 40 minuter. En gång när jag fick ”klart landa” från trafikledartornet på Bromma upptäckte de att de samtidigt hade en landning på den korsande banan. De vädjade till mig att jag för guds skull skulle stanna före bankrysset. Det gick bra (numera finns det bara en bana på Bromma). Radiotrafiken på Bromma kunde vara informell. Som när ett fraktflygplan från Holland vid landning rapporterade ”Två ton tulpaner på final” och fick svaret ”Klart plantera”. En gång när vi parkerat vår Piper Colt på Bromma, uppenbarade sig en oväntad fripassagerare. En mus hoppade ner på marken och skuttade iväg som en oljad blixt över betongplattan. Otroligt, den hade flugit med från Arboga och suttit någonstans i motorrummet. Vi hade problem med möss i Arbogahangaren på höstarna, och för att hålla dem borta från flygplanen ställde vi runda plåtar kring landställen. En gång efter jobbet flög vi, fyra man från radiolänksektionen, till Bromma för en pubrunda i Stockholm. Flygningen hem som gick i mörker över ett upplyst Stockholm var tjusig, men den stördes av ett anrop från Stockholm kontroll som meddelade att ”Någon flyger med landningsstrålkastaren på”. Så klantigt. Alla i lufthavet kollade nog strömbrytarna, så även jag som blev väldigt ödmjuk och släckte när jag upptäckte att det var vi som lös. Tripp till Danmark1966 var det fortfarande tillåtet att privatflyga till Kastrup i Köpenhamn, och jag hade bokat Chalmers flygklubbs Pa-28/180 SE-CSW på Torslanda för en flygning dit tillsammans med min bror Torbjörn och hans fru Ingegerd. Efter att ha präntat in inflygningspunkterna och fräschat upp engelskan, anlände vi glada i hågen till Torslanda för att mötas av beskedet att CSW var på service. Jag blev erbjuden den tyngre och starkare Cherokee 235. Men först måste jag göra en inflygning med lärare. Läraren var av den tuffa sorten, och när vi efter starten dånade ut över klipporna mot havet drog han av motorn. Det var bara att ansätta landning mot bästa vattenyta. Det tyckte läraren var rätt beslut och drog igång motorn. Efter en snabbkurs i hantering av 235:ans många bränslekranar blev jag godkänd. Under tiden hade de hunnit fixa CSW så vi kunde ta den. Vid inpassering till Copenhagen Control vid Öresund blev proceduren en helt annan än den pålästa. Vi fick ”Klart in via Tuborgbryggerierna”, precis som om vi skulle veta var de låg. Vi satsade på att det låg vid hamnen och rapporterade så småningom att vi var där och fick ”Klart in bana 24” där vi landade 1 timme och 25 minuter efter start och fick parkera bredvid de stora drakarna. Efter övernattning i Köpenhamn förberedde vi hemresan via Borgholm. 
Jag, Ingegerd och Torbjörn inför start från Kastrup. Med inlämnad färdplan och genomförd motorkontroll anropade vi Kastruptornet, som gav oss nr 12 i turordningen för start. Det var bara att stänga av motorn, vänta och lyssna på radiotrafiken. Efter en halvtimmes lyssnande hör jag ”Sierra Echo Charlie Sierra Whiskey” återupprepas när det äntligen gick upp att det gällde oss. Vi fick klart ut till bana 19. Den är 3 km lång och vi taxade ut. När vi klarat av halva banan tyckte tornet att det räckte och gav klart till att vända och starta. Direkt efter lättning blev vi överlämnade till Copenhagen Control som i sin tur snabbt överlämnade oss till Malmö kontroll när vi kom ut över Öresund. På vägen till Borgholm fick vi sedan åter skifta till Copenhagen Control. På den sträckan hör vi över havet ett trafikflygplan ängsligt rapportera ”We see a small aircraft very low under us”. Vi kände oss hedrade och svarade att allt var väl. Vi nådde Bornholm efter en timme och efter en fin dag där startade vi så åter till Göteborg dit vi anlände efter 2 timmar. Oslo blev till ArvikaStig Möller vid Centrala Flygverkstäderna i Arboga har skrivit följande historia, som även finns på Arboga Elektronikhistoriska Förenings hemsida (www.aef.se). Som bekant fick Hans Broberg tillstånd att använda privatflyg i tjänsten. Livet är ju inte bara tjänst, ett gott kamratskap är viktigt, så en vacker majdag 1966 fick vi för oss, några av Hans kollegor, att be honom om en flygtur. Jodå, Hans ställde upp och beslöt att åka till Oslo. Varför just Oslo minns jag inte, men det lät lagom exotiskt. Vi samlades ute på flygfältet, det var lite dimma på förmiddagen så vi var tvungna att vänta på att den skulle lätta. 
Var ligger Oslo? Hans förberedde sig och läste i bilatlasen (!) efter lämplig väg. Och så ryckte han planlöst i några spakar, påstod att de hade fungerat förra veckan. Allt för att få oss att känna oss trygga! 
Tankning. Kolla tidsenliga fritidsklädsen med slips i fält! Nåja, vi fick klarsignal från flygledaren i Karlstad där vi skulle klarera ut i tullen och så gav vi oss iväg. Det var fint väder över östra Värmland och landningen i Karlstad för uttullning gick bra. Sedan var vi tvungna att vänta på väderläge för att få starta mot Oslo. Så småningom blev det klart även på den sträckan, men det fanns risk för låga moln. Vad gör några moln ansåg vi och fortsatte mot riksgränsen och nu började det snart bli värre! Molnbasen låg ungefär i höjd med de högsta gränsbergen, så efter en stunds snurrande efter en lucka i molnen blev vi tvungna att vända. Efter allt snurrande var Hans den ende som visste var vi var någonstans. Arvika låg längs färdvägen hem och efter ett snabbt överslag bestämde vi oss för att Arvika Stadshotell var det nya målet för vår resa. Servitrisen där fick ta del av hela händelseförloppet och Hans får fortfarande efter många år äta upp det hela när vi träffas. Hans motdrag är att ”ni fick uppleva Arvika och framför allt kom ni helskinnade hem”. Så återstod en fin färd åter till Arboga, ett tack för skjutsen och åter välbehållna mot hemmet. 
Glada gänget som varit i Arvika med Hans till höger. Stig tog bilden. Tripp till ÅlandMed Arbogas Cherokee SE-ECD gjorde några arbetskamrater och jag en weekendresa till Mariehamn. När vi tullade ut på Arlanda fick vi grönt ljus utan att någon tittade i flygplanet. Vi nyttjade inte möjligheten att ta med sprit som skeppsproviant. Från Arlanda tog det sedan 35 minuter till Mariehamn. Det var lätt att hitta fältet med den jättelika ljusfyr som strålade där. Vi tankade direkt vid ankomsten. På natten störtregnade det men på hemresan var det hyfsat väder. Vi anlände efter mellanlandning på Arlanda till Arboga vid kvällningen och ställde in i hangaren. Nästa morgon läste jag i tidningen helt bestört, att vårt plan hade störtat på kvällen och totalhavererat norr om Arboga men utan personskador. Jag blev inblandad i haveriutredningen med frågor om tankningen på Åland, om det hade regnat, om tankningslocken varit väl påsatta, om vi dränerat tankarna innan vi startat och om vi märkt något särskilt på hemvägen. Men det var den mänskliga faktorn som låg bakom haveriet. Legitima piloten satt i passagerarsätet och kompisen utan certifikat satt i förarsätet. Vänster tank, den som bränslekranen var inkopplad till, var tom, den högra var halvfylld. Vid motorstoppet hade de lyckats landa hyfsat på en åker men kanat ner i ett dike mot en sten. SE-ECD blev totalhavererad och ersattes med SE-EDI, som var en modernare och mer utrustad variant av Cherokee. HudiksvallsflygningarPå tjänsteflygningarna till Norrland passerade jag ibland över föräldrarnas sommarställe vid Dellensjöarna i Hälsingland. Vi hade gjort upp att jag blinkade med landningsstrålkastarna som igenkänningstecken. En gång flög jag blinkande under höjdminskning varv på varv över sommarstället utan att pappa som klippte gräsmattan reagerade. Till slut gav jag upp och fortsatte vidare. Han kanske var lomhörd. En lördag efter bogseringspasset i Arboga flög Leif P och jag oanmälda upp till sommarstället för att hälsa på. Vi flög lågt in över stugan och blinkade med strålkastarna. Min syster Anita var på besök där och den genialiska tanken var att hon skulle fatta poängen och slänga sig i bilen och köra till flygfältet i Hudik och hämta oss. De hade precis satt sig till bords och skulle önska varann gutår när vi dånade över dem. Anita var sen och hade inte hunnit lyfta glaset som tur var. Mycket riktigt, hon fattade poängen och hämtade oss. Vid en flygning från Hudik till Arboga var släkten i Koldemo förvarnad att jag skulle passera förbi. Alla stod uppradade på mormors gårdsplan och vinkade när jag stolt vingtippande svepte förbi. Det var som ett möte mellan gammal och ny tid. På den fortsatta flygningen hem var det livlig radiotrafik i etern. Alla var igång på den gemensamma klubbfrekvensen i Gävle, Storvik, Arbrå, Mohed, Avesta, Edsbyn, Gagnef, Siljansnäs, Köping, Arboga, Örebro och Karlskoga. Nu för tiden är det mycket tystare på klubbfrekvenserna, som när min son Magnus och jag anropade Hudik på väg dit. Den enda som svarade var min brorson Björn som satt i sin flygmaskin över Bollnäs på väg till Hudik, och vi kunde ostört prata med varandra och stämma träff på flygfältet. Vi behärskade hela luftrummet, något att minnas när EU än mer reglerar upp och begränsar verksamheten. På en flygning i disigt väder från Hudiksvall till Örebro stämde kartan inte alls med terrängen. Ängslan blev påtagligt när jag flög över en järnväg som inte fanns på kartan. Efter en lång oro såg jag till min lättnad en rastplats med höga glesa björkar vid en väg. Nu kände jag igen mig – det var vid riksväg 80 utanför Falun där vi en gång stannat och fikat på väg till Hudik. Jag hade kommit alldeles för långt västerut och jag hittar inga ursäkter för det. Mysteriet med järnvägen förblev olöst. Flygkartorna var av amerikanskt ursprung och har en del egenheter, som att pyttesmå samhällen är stort utritade och större centralorter är förminskade. GotlandsflygningarDet har även blivit ett antal flygningar till Visby med Cherokee, Cessna och Beechcraft. Från Örebro tar det c:a 1 ½ timme. Till Gotland krävs färdplan eftersom man passerar internationellt vatten, och man måste ha flytvästar påsatta. För en VFR-flygare där man flyger enligt visuella flygregler krävs även bra väder över havet. Man flyger högt, gärna 7000 fot eller mer. Första gången hustrun Marianne flög med var himlen molnfri men det var ändå en disig dag över havet och allt blev som ett blått töcken. Det gav instrumentflygning trots solsken. Man blir alltid helskärpt när man går ut över havet. Dubbelkollar alla ljud och vibrationer och att det inte luktar något konstigt. Radiofyrarna på Visby är kraftiga och kan fångas upp redan över Örebro. När man kommer upp på lite höjd så är det svårt att missa ön. En gång när vi hela familjen flög till Visby från Örebro för att gratulera svågern, anropade jag Visbytornet vid rapportpunkten ute över havet. Tornet gav beskedet att det pågick flyguppvisning där och undrade om vi kunde inta vänteläge tills det blev en lucka i uppvisningsprogrammet. När vi så fick klart att komma in gällde det att göra en snygg landning inför tusenhövdad uppvisningspublik och släkt som mötte upp. Så betittad har jag aldrig blivit vid landning, som blev helt ordinär. 
Släkten möter upp på Gotland. Vi var några från jobbet som hade flugit med Cherokeen till Visby på en weekendresa. Vädret var hyfsat på söndagseftermiddagen när vi startade hemresan. Men vid Bråviken gick molnen ända ner till vattnet. Jag konsulterade Östgöta kontroll som menade att det borde gå att komma igenom om vi flög till Bråvikens mynning och sedan lågt längs Bråviken då vädret var bättre inåt land. Han varnade för att vi skulle se upp för kraftledning över Bråviken. Det blev för mycket, så jag rapporterade att vi återvände till Visby. Där hade det börja regna och tornet höll koll på att vi såg havet under återvägen. Vi oroades av hur dåligt vädret skulle vara i Visby. Men det ordnade sig och en dryg timme efter start landade vi åter i vattenpölarna på Visbyfältet med ny inkvartering som följd. Nästa dag skulle jag vara i Storuman på jobb och det kändes lite kymigt när jag ringde och sa att vi satt fast på Gotland. Nästa morgon hade det klarnat upp och vi kom så hem. Efter tankning kunde jag fortsätta till Storuman, lite försenad. En del dagar blev flygintensiva. FlygarhustrunMarianne har varit med på många resor, prövat på olika väder och fått stå ut med ett och annat. När hon flög med första gången till Gotland förväntade hon sig att jag skulle ha något mer strikt flygmässig klädsel än den blommiga hawaiiskjorta som jag tyckte passade på kalkstensön. Efterhand har hon kommit underfund med att det är andra kvaliteter som gäller. 
Marianne i Super Cub på Gotland. VisingsöflygningarVi gjorde många badutflykter till Visingsö i Vättern med Cessnan eller Cherokeen. Det är ett perfekt resmål, 40 minuter från Örebro. 
Hela familjen på Visingsö. Flygfältet som ligger på norra delen av ön alldeles vid vattnet är integrerat med en golfbana. Efter landning är det bara att ta stranden i besittning. Visingsö är ett populärt flygmål med många gästande plan på helgerna. Man lägger en frivillig landningsavgift i en brevlåda på klubbhuset och kan låna cyklar för utflykter. Vid en hemresa från Växjö med Mikael Tungström som passagerare mellanlandade vi på Visingsö. Fältet där är kort och ligger helt nära en golfbana, så man nyttjar det i hela sin längd genom att komma in lågt över vattnet och sätta sig i banänden. Men där höll en golfspelare till, som borde kunna gå undan kunde man tänka sig. Men icke, han var koncentrerad på golfspelet och jag blev tvungen att dra på så att jag kom över honom för att landa. Jag såg det inte men Mikael sa i triumf att han såg golfbagen välta. Efter medhavd fika fortsatte vi hem utan att ha pratat med golfspelaren. Det är inte nödvändigt att prata med alla och vi hade nog inte förstått hans golfspråk. 
Vår dotter Monika kastar flygande tefat i motvind vid stranden.
|
||||||||||||
|
||||||||||||