Foton: Hans Broberg där ej annat anges.

Segelflyg i flygklubbar, del 1

Gävlebygdens Flygklubb

I Hudiksvall, där jag hade mitt föräldrahem, låg närmaste flygfältet 6 mil bort, närmare bestämt i Mohed utanför Söderhamn. Där höll Gävlebygdens Flygklubb till. Det enda som flygarkompisen Bengt Backström och jag hade att tillgå för att ta oss dit var cykel. Det blev långa cykelturer för att få chans till en start med SG-38 eller Grunau Baby. En gång började det att regna efter 5 mil, och vi satt tålmodigt under en gran tills vi insåg att det bara var att vända. En höjdare var när vi en gång kunde låna mopeder med påhängsmotor.

Vid en landning i Mohed med Babyn, stilade jag med att göra en tryckare på låg höjd och avsluta med en stigande 180 graders sväng till 75 m höjd inför landningen. Det kändes häftigt men utlöste en diskussion om detta var tillåtet. Regelverket sa att sväng skall avslutas på lägst 50 m höjd, men inget om var den skall påbörjas, så jag hade nog inte brutit mot någon bestämmelse.

Gävlebygdens flygklubbs Grunau Baby SE-SAT.

En gång cyklade vi 8 mil till Midlanda flygfält norr om Sundsvall där Sundsvalls segelflygsällskap höll till. Vi övernattade i tält utan att det blev något flygande av. Snacka om entusiaster!

I flygtidningarna hade jag vid den tiden läst om en segelflygskola i Schwäbich Gmünd i Sydtyskland. Jag anmälde mig för en veckas vistelse där. Vi flög med vinschstart och åldrig Doppelraab. Det var gemytligt och på kvällarna var det fusswanderung i bergen och bierstube för hela slanten. Den sydtyska dialekten var lite svår att förstå vid instruktionerna. ”Nimmst Du der flächel”.

Östersunds Flygklubb

Under värnplikten 1956-57 var jag med i Östersunds flygklubb. De hade en högvärdig Weihe med ett glidtal på hela 1:29. En episod var på vinterflyglägret på Åresjöns is då jag hamnade med Weihen bakom Åreskutan. Dalgången mellan Åreskutan och Duvedsfjället blev räddningen att nå Åresjön.

Bengt Backström skulle fotografera mig i Weihen, men det blev ingen bild. För att få in motivet stegade han baklänges mellan varningsruskorna kring en vak och plumsade i. Han blev snabbt uppdragen, men den fina Rolleiflexkameran blev dränkt och skickades efter telefonkonsultation till Stockholm för reparation, inlindad i blöta tidningar.

Bogsering från Åresjön med Klemm 35.

Örebro Flygklubb

När jag började på Teknis i Örebro 1958 gick jag med i Örebro Bil- o Flygklubb som höll till på Gustavsviksfältet. Klubben är en av de större i landet och hade många segelflygplan av typerna Bergfalke, Grunau Baby, Olympia, Spatz, Ka 6 och K8b.

Det var alltid kö på flygplanen och för att få chans att flyga gällde det att vara ute vid fältet redan kl. 07:00 och lotta om startordningen. Så det blev ofta heldagsengagemang.

Vi bogserade med Tiger Moth, här med en K8 i förgrunden.

KZ-7 SE-COK i Gustavsvikshangaren. Foto: Kenneth Johansson.

I flygarkretsar snackas det taktik och skrönor. En tysk som hade en KZ-7 på Gustavsvik snackade om att flyga med låg fart i region ”två”, vad det nu kunde vara. När jag en lördag flög med K8:an, tunnade det ut med flygplan i luften och till slut var jag ensam kvar. Jag såg hur man allteftersom drog in flygplanen efter landningarna trots at det var fint väder. Jag fick förklaringen när jag landat. KZ-7:an hade störtat med tysken och två klubbmedlemmar ombord. Den hade gått i flatspin efter en manöver. Motorn hade stannat när bränslet tryckts undan i bränsletanken. Den kom aldrig ur flatspinnet till dykläge, för att få roderverkan, utan gick i backen vid Frövi utanför Örebro. All vidare flygning ställdes in den helgen.

Att bli nödig på 2500 m höjd i en K8 är krisartat. Plötsligt inser man att det tar en oändlig tid att komma ner, även när man drar broms och står på öronen. I desperationen hittade jag en papperspåse i handskfacket som fick duga och som jag kunde tömma genom ventilationsrutan. Den höll för en tappning. Landningen gjorde jag långt från märket där folket var, utan att bry mig om att det ansågs klantigt. Jag behövde tidsfristen för att städa upp det värsta. Jag berättar det inte mer ingående men sedan dess har jag definitivt lagt till en punkt på checklistan.

Arboga Flygklubb

När jag började på CVA i Arboga 1961, gick jag med i Arboga Flygklubb som hade segelflygplanen Bergfalke, Mucha Standard, Ka 6 och Spatz. Det är en liten klubb med god kamratskap. Nu, 50 år senare, är vi några från den tiden som har startat en veteranklubb för att odla kamratskap och gamla minnen.

En Bergfalke landar i Arboga.

I Arboga ingick jag i flygklubbens styrelse och hade olika funktioner såsom klubbmästare 1970, segelflygchef 1971, motorflygchef 1972-1975, vice ordförande 1976, kassör 1977 och revisor 1987. Minnena från Arboga är många och här beskriver jag den mest dramatiska händelsen, den när jag blev medlem i Caterpillarklubben.

Hans Broberg i november 2010

Ingår i följande svit:

• Min segelflygutbildning, del 1 (A- och B-diplom)

• Min segelflygutbildning, del 2 (C-diplom och cert)

• Silver-C

• Segelflyg i flygklubbar, del 1 (Gävlebygden, Östersund, Örebro, Arboga)

• Segelflyg i flygklubbar, del 2 (När jag blev medlem i Caterpillarklubben)

• Summering av segelflyget