När Mothen SE-COL blev vrak i Örebro, del 2

Kalle improviserar

Motorflygchefen Karl-Gunnar Carlsson var en kort och kraftig medelålders herre som alltid hade vit skjorta och mörka, pressade byxor. Var det kallt, bar han fin rock och hatt. Men han hade glimten i ögat och hälsade alltid glatt på mig med ett eftertryckligt "Tjeena'!". Alla kallade honom för Kalle. Det var han som var den förste att visa mig hur Örebro såg ut från ovan genom en Cessnas vindruta, och att låta mig spaka själv. Alla förstår nog hur en nioårig grabb känner sig resten av dan efter en sådan upplevelse.

En gång minns jag att Kalle löste bogserproblemet på ett okonventionellt sätt. Cessnan SE-EAC hade ingen bogserkrok. Bakkroppen var inte heller konstruerad för de belastningar som bogsering medför. Men Kalle tog en gammal bogserlina, surrade den ordentligt i ena huvudlandningsstället, drog den bakåt längs flygplanskroppen och genom förankringsringen i stjärten där linan gjorde en ögla och sedan gick tillbaka samma väg, fast nu till det andra huvudlandningsstället. I linöglan där bak fäste han sedan den ordinarie bogserlinan. Kalle, som aldrig annars sågs bogsera segelflyg, tog ansvaret för denna improvisation och bogserade hela tiden. Cessnan verkade ganska obekymrad om sin extra börda. Det gick inte att fälla linan, utan Kalle fick landa ändå, med linan hängande efter som en 50 meter lång svans, redo att trassla in sig i allt som kunde komma i dess väg. Han fick landa långt in på fältet med stora marginaler till staket och fältgränsmarkörer och göra vida lovar när han skulle vända för att taxa tillbaka till märket.

Fler tillfälliga lösningar

På vårvintern 1964 stod Mothen plötsligt inte kvar i hangaren längre. Den hade blivit relegerad, isärtagen och stuvad längst bak i ett garage för släpkärror som användes till att hämta hem utelandande segelflygplan. Där längst bak i garaget hade det förr legat en kropp till ett gammalt segelflygplan, jag tror det hette SE-SAR och det kan ha varit en Grunau Baby. Men nu var det borta och istället hade Mothen SE-COL fått överta denna enda plats i dödens väntrum.

Alla i klubben pratade om de två nya plan som klubben hade beställt. Det var nya plan fast gamla, det var Taggar eller Tugmasters eller Beaglar, fast de var egentligen som Austrar. Jag var både förvirrad och nyfiken, för jag visste inte hur jag skulle föreställa mig de nya planen, och alla jag pratade med gav olika besked. Men planen skulle inte komma förrän till sommaren. Under några månader måste bogserproblemet lösas på något annat sätt.

En dag dök det upp en Piper Colt med SE-CRW målat i blått på sidan. Den skulle tjänstgöra som tillfällig draghäst i Örebro under våren.

Colten SE-CRW blir tillfällig draghäst. Foto: Hans Broberg

Wolfgang Schröder, flygmekanikerns son som var jämnårig med mig, sa att Colten var lånad från Arboga. Han borde väl veta, för hans far mekade både i Örebro, Arboga, Eskilstuna och Köping om jag fattat det rätt. Egentligen var det nog Nyge Aero som först hade lånat ut den till Arboga, men som nu lånade den hit istället. Jag undrade i mitt stilla sinne hur Arbogaborna fick upp sina segelflygplan under tiden. Hur som helst var det nätt och jämnt att vi fick upp våra plan i Örebro. Gräsfältet var genomsurt för att smältvattnet hade svårt att sjunka undan ordentligt. Trots att fältet var 1200 meter långt, fick vi backa de stora Bergfalkarna till fältgränsen och dessutom knuffa på dem när Colten började streta. Det stod vattenkaskader om alla tre hjulen. Segelflygplanet lättade så småningom, men Colten fortsatte att harva på marken. En gång fick den koppla ur igen och ge upp. Colten framstod som en vekling i jämförelse med Moth och Super Cub. Den verkade ha allt emot sig - svag motor, korta vingar, ingen klaff, tjock kropp och ett tredje hjul som måste stjäla en massa kraft i det blöta gräset.

Äntligen en ersättare

Så småningom steg värmen, fältet torkade upp, lärkorna drillade ihärdigt och livet blev lättare, inte minst för Colten. I juni började det dimpa ner en del nya plan på fältet. Det var fabriksnya Beaglar från England som var på väg till olika svenska klubbar och privatpersoner. Äntligen fick jag veta vad en Beagle var, och att det fanns två varianter - Tugmaster och Terrier. Jag såg inte någon skillnad på dem, förutom storleken på bakrutan. Nog såg de ut som gamla Austrar alltid, ingen vidare nyskapande design precis, men de skulle nog bli bra bogserplan. En dag kom även Örebro Bil- o Flygklubbs första nyförvärv, och snart också deras andra. Det var SE-ELK i vinrött och SE-ELL i grönt med modellbeteckningen "Terrier I" målad på nosens bägge sidor. När allt var som det skulle, skolflög den ena och den andra bogserade. Men ganska ofta stod en av maskinerna på backen. Topplockspackning var ett vanligt problem, trasig fjädring till landningsstället förekom också. Wolfgangs pappa med sin superstrukturerade hopfällbara verktygstavla hade att göra. En gammal fin Tiger Moth ersätter man inte hur som helst.

Men hur gick det då med gamle SE-COL som stod undanstuvad i garaget? Den låg kvar där länge, men försvann till sist helt omärkligt till någon norsk köpare som antagligen hade större empati för en sådan distingerad åldring. Jag hade ingen aning om vem det var eller vad som hände sen, men var ändå glad att Mothen inte behövde sluta sina dagar som bränsle i någon av traktens majbrasor.

Rolf Broberg (född Svensson) i december 2003

Eftertankar

En detalj i min berättelse om SE-COL har jag funderat över. Jag påstod att bogserplanet SE-CRW knappt orkade upp från det vårblöta fältet. Men denna Colt hade ju 150 hästar under huven enligt SFF:s civilregister och borde klara lite motstånd. Jag vill vid närmare eftertanke erinra mig att klubben först lånade den nougatfärgade Colten SE-CRI från Karlskoga en kort period. Det var en vanlig 108-hästars Colt, och det var nog med den som det blev besvärligt i vårblötan. Jag har ett minne av hur bogserförare Bror-Erik Johansson sitter i denna Colt efter att ha taxat in till plattan och gör en hjälplös gest mot motorn medan han med ett uppgivet leende förklarar hur otillräckligt planet är.

En annan detalj: Att Karl-Gunnar Carlsson aldrig annars sågs bogsera segelplan kan vara helt fel. Kanske kände jag bara inte igen honom i skinnhuva och "cyklopöga" som var den vanliga munderingen för en Mothpilot.

Berättelsen är uppdelad i två delar:

• Del 1

• Del 2