Örebro segelflygklubbs utveckling

Karlslund

Ursprungligen bildades klubben som en bilklubb år 1924 under namnet Örebro Läns Automobilklubb. Medlemmarna gjorde söndagsutflykter med bilar från stan ut till landet, med läderhuva, motorglasögon och picknickkorg. I sällskapet fanns det flygintresserade personer såsom Dieden. Snart hade man tagit upp flygverksamhet i klubben som bedrevs på Diedens ägor utanför Karlslund. Namnet ändrades till Örebro Läns Automobil- och Flygklubb. Dieden hade själv flugit sedan 1919 på det iordningsställda flygfältet.

Gustavsvik före min tid

Så småningom flyttades verksamheten till gamla Gustavsviksfältet. Där bedrevs verksamheten från 1936 till 1982, då all verksamhet flyttat ut till det nyanlagda Täbyfältet. Omkring 1936 ändrades namnet till Örebro Bil- och Flygklubb, och man började bygga och flyga glidflygplan typ SG 38. Man införskaffade Grunau Baby, Baby-Falk, Olympia och Weihe, liksom vinsch och bogserflygplan.

Nästa verkligen viktiga årtal är 1950, då det första officiella VM-et i segelflyg hölls på Gustavsviksfältet. Efter en mycket spännande tävling som gynnades av bra väder, lyckades Billy Nilsson från Sverige ta förstaplatsen. Det hade hållits några VM innan, men det här var det första med riktig inbjudan till alla nationer. Flygplantypen som gällde var förstås Weihe.

1960-talet

När jag började i realskolan år 1958 satt jag många lektioner och såg på när segelflygplanen bogserades upp. Vi var ett gäng 12-åriga grabbar som var väldigt flygintresserade. Vi tog oss ut till fältet och spanade in planen som fanns där just då – Spatz, K8, Bergfalke och Baby. Man bogserade med Tiger Moth, och efter urkoppling gjorde den jättehäftiga nerflygningar för att fälla linan, vingglida ner och landa.

När jag så småningom började segelflyga år 1963 var det Ka-6 som gällde. Det fanns bara en som sträckflög på riktigt, nämligen Irve Silesmo. Alla andra bara pratade om det, men det blev ingenting gjort. Trots det, eller kanske tack vare, så tyckte vi yngre att sträckflygning lät spännande, så mot slutet av sommaren gjordes några misslyckade försök till 5-milasträckor. Året efter tog vi 5-milasträckorna, så silver-C var klart och bågen spändes hårdare. Först lyckades en annan åka 30 mil tur och retur, varvid även jag var tvungen att pröva. Det gick ju bra. Sen var sträckflygningen igång på allvar. 1966 hölls det första DM-et i distriktet. Där deltog förutom jag Åke Petterson, så det var VM-klass på deltagarna. Men vann gjorde min bror Björn, den största talangen någonsin! Tyvärr satsade han inte på tävlingsflyget, men han hade säkert knipit ett par VM-titlar om han hade haft resurser att satsa.

År 1967-68 kom en ny kull ynglingar och satte ännu mer fart på flygandet. Irve Silesmo var först i klubben med att skaffa eget flygplan, en ASW 15. Det var ovanligt med eget på den tiden. År 1969 var det därför naturligt att åta sig arrangemanget av första SM i segelflyg på bra många år utanför Ålleberg. Vi hade tur med vädret, 8 tävlingsdagar av 8 möjliga, och plasten gjorde sitt definitiva genombrott.

1970-talet

Vi insåg att det var dags att införskaffa nytt, så på hösten 1969 åkte en delegation ner till Schempp-Hirth och provflög Std Cirrus, en helvass kärra med pendelroder och glidtal 38. Våren 1970 hämtades den första Cirrusen hem medelst en flygbogsering som är värd en egen historia. (Låt oss åter kalla honom Sam¹). Pang, så krossade Björn det svenska rekordet på 50-mil triangel. Även 10-milarekordet rök något år senare. Hela 1970-talet var en stor framgångsvåg. Vi vann RST, SM, ja nästan allt utom VM, där det endast blev en andraplats som bäst. Folk ville verkligen tillhöra gänget som det gick bra för, så vi fick många medlemmar utifrån.

Under den här tidsrymden delade motor och segel på sig, så från 1975 heter vi Örebro Segelflygklubb.

År 1979 arrangerar vi det första EM-et i segelflyg någonsin. Tävlingen hölls i klubbklassen, som var ett relativt nytt begrepp då. Åter hade vi tur med vädret, med många verkligt bra flygdagar. Vann gjorde två tjecker.

1980-talet

Men nya tider kommer alltid, och 1980-talet med yuppie-eran blev inte så bra för oss. Mycket beroende på att vi tvingades flytta från Gustavsvik till Täby 1982-83. Hela det sociala mönstret slogs sönder. Visserligen hade vi fortfarande några framgångar på tävlingssidan, men det var liksom bara gamla rester. Vi dök ner i en mycket djup svacka med minskat flygande och personliga motsättningar som resulterade i att medlemmar blev uteslutna och utfrusna. Det mesta av detta bottnade i att det var oerhört svårt att få igång det sociala livet på det nya flygfältet.

Vår hjälp till nya klubbar

Under årens lopp har Örebroklubben på ett eller annat sätt medverkat till uppkomsten av nya klubbar. På 1960-talet var det först Laxå som bildades med hjälp av skolning på Laxsjöarna vintertid och på Gustavsvik sommartid. Sedan Norberg medelst skolning på Aspen vintertid och Gustavsvik sommartid. Bergslagens Segel bildades när Stefan Borg flyttade till Lindesberg. Så vi har ynglat av oss.

1990-talet

Men efter svackan på 1980-talet så hade vi åter turen att få några nykomlingar till klubben som verkligen ville ändra på saker och ting. Och se, det var inte omöjligt! Med hjälp av rätta sortens entusiaster går det att vända på en negativ trend. Så från och med 1995 borde jag överlämna skrivandet till den yngre generationen. Men eftersom just dom sköter om arbetet i bygglokalen nu i vinter, så måste jag fortsätta skrivandet.

Det ungdomarna gjorde var följande:

• Se till att det finns lärare när det ska finnas lärare.

• Se till att det finns bogserförare när det ska finnas bogserförare.

• Ragga fram nya elever på alla möjliga sätt. (Vi ska synas ofta!!!)

• Inte vara rädda för att jobba när så krävs. (Det krävs väldigt ofta)

• Sätta upp framtidsmål för klubben.

Genom att dessa saker genomfördes, så har vi gamlingar ryckts upp ur vår soffa, och försöker heja på de yngre så gott det går. Men man kan bara konstatera att den energi som de yngre fortfarande har, det har inte vi längre. Tyngda av arbetsliv och familj försöker vi åka snålskjuts på de yngres entusiasm, och kanske bidra med råd och dåd i den utsträckning som vi anser behövs. Gamla entusiaster såsom Irve Silesmo och Bengt Göök är inte så dumma att ha i klubben, på flera olika sätt.

Sammanhållningen i klubben är numera mycket god, och den underhålls av trevliga fester, som redan är näst intill ”kultförklarade”. Hotbilder finns alltid. Verksamheten är inte gratis, och det krävs en hel del externa inkomster för att få det att gå runt. Luftrummet blir trängre och trängre, men vi tror och hoppas att teknik-nissarna fixar det på något bra sätt med nån slags GPS-transponder eller nåt. Man kan bara inte lägga sig ner och dö för att saker är krångliga!

Framtiden

Det närmaste målet är att bygga ytterligare en hangar för åtta flygplan. Bygget ska drivas i privat regi, och den nya hangaren ska disponeras av privatflygarna som då kan ha sina plan uppmonterade hela sommaren, och kanske flyga litet mer. Mål på längre sikt är en ASK21 till, en Nimbus 4DM, nån turbokärra, samt att vi följer utvecklingen på bogserfronten med exempelvis motorseglare, som kanske inte ännu är riktigt moget? Endast framtiden kan ge svaret på vilken väg vi tar. Det viktigaste är dock att vi TROR på framtiden.

Gunnar Karlsson, Örebro Segel, 1997 eller 1998