Om VM i Segelflyg i Örebro 1950 |
||||||||
|
Sommaren 1950 var det VM i segelflyg i Örebro. Billy Nilsson och jag var de enda svenskar som tävlade civilt. Vi trivdes med varandra och hade ett utmärkt samarbete under träningen på Ålleberg. Billy var en duktig gymnast och man fick vara beredd på frivolter, när man var i hans närhet. I luften var han i toppklass liksom de flesta, som var piloter under ett VM. Han gillade dock inte att gå in i åskmoln till skillnad mot mig. När adrenalinet sprutade i närheten av blixt och dunder trivdes jag som bäst. Smeknamnet Åsktaggen fick jag av kollegor. Från flygvapnet tävlade Sven Alm, Per-Axel Persson och Arne Magnusson. Per-Axel var 4 månader yngre än jag. Vi kom nära varandra, kanske speciellt vid ett senare VM, det i England 1954. Olle Berg hade satt in radio i Billys och min Weihe. Utrustningen vägde bara 7 kg. Flygvapnet hade också radio, men deras utrustning vägde 40 kg, så piloterna valde att inte ha med den ombord på tävlingen. Sista VM-dagen hade jag anmält Orsa som mål. Det fanns en lista på godkända målplatser för VM-deltagarna att välja bland. Vilket mål man valde var hemligt. Man skrev upp det på en lapp som lämnades in till tävlingsledningen, så man visste inte vad de andra hade valt. Jag blev försenad nästan två timmar i starten för att jag inte hade några kartor. Någon tyckte att jag nog skulle hitta till Orsa ändå. Men man behöver allt kartor eftersom man inte flyger rakt, inte har marksikt hela tiden och dessutom kan tänkas vilja flyga längre. När kartorna väl kom, gav jag mig genast iväg. Landar man på angivet mål får man 20 % extrapoäng på sträckan. Flyger man vidare måste man alltså nå 20 % längre sträcka innan det lönar sig. När jag kom till Orsa såg jag att 12 plan redan hade landat där. Det var ju ingen idé att hamna i den klungan, så jag chansade på att komma mer än 20 % längre. Jag ropade i radion till min följebil som då var vid Hedemora att jag går vidare norrut mot Sveg. De hörde mig, men jag hörde inte deras svar. Norr om Orsa var det bara skog och ingen möjlighet att landa. Enligt dåvarande regler räknades poängen för flygningen även om man kraschar, bara man överlever i 24 timmar. Men vid Sveg borde det finnas någon fotbollsplan som man kunde klämma ner sig på. När jag nådde Sveg hade jag fortfarande stig och kunde fortsätta ända till Svenstavik vid Storsjöns sydspets. Där fick jag svänga vänster under en kraftledning och gå ner på en liten åkerlapp. Även om landsbygden ser alldeles öde ut, så kommer det fram massor av människor när man har landat ute. De trampar ner åkern och man är rädd att bonden ska bli sur. Den här bonden hette Pålsson-Medalen och han höll kalas just denna kväll. Jag gick till gården och ursäktade mig att jag landat på hans åker. Han tittade klentroget på mig. Han trodde inte att en så stor karl kunde rymmas i ett så litet plan. Men sedan bjöd han in mig till festen. Jag blev bland annat bjuden på lite svartvinbärsbrännvin. Men när man flugit under ett par veckor och ofta med dålig mathållning så kan en sup bli för mycket av det goda. Jag tuppade helt enkelt av. Mina kompisar i följebilen hade ringt tävlingsledningen i Örebro och fått veta att jag hade landat i Svenstavik, så de kom upp dit och hämtade hem mig. Billy hade spänt bågen hårt och valt Optand vid Östersund som mål. Det var hans chans att snuva MacCready på VM-segern. Billy nådde inte fältet, men han måste ha sett det klart och tydligt när han tvingades ge upp. Så nära kom han. Det räckte för att bli 1950 års världsmästare.
|
||||||||
|
||||||||