Två artiklar om flygkrocken i Örebro

Artiklar i Örebro Dagblad onsdag 30 juli 1947, båda på sid 1, återberättas här:

Vänner fruktade kollaps, tog Bergman till Arboga

Polisen har ännu inte kunnat avgöra om krocken var en ren olycka eller om någon av förarna på något sätt varit vållande.

Austerns vinge slog i vingen på Cuben och propellern hackade sönder Cubens stjärtparti som också krockade med Austerns flygkropp. Delar av Austerns propeller återfanns ca 300 m från olycksplatsen.

Det var passageraren i Austern som först upptäckte Cuben och insåg att det skulle bli en kollision. Efter kollisionen fäktade han omkring sig med armarna i panik. Föraren fick hålla honom på avstånd med höger arm och styra med den vänstra. Han fick dra av gasen för att inte vibrationerna från den trasiga propellern skulle slita sönder planet och lyckades landa på fältet trots att de fått ett stort hål i vingen.

Kriminalöverkonstapel Hans Hallgren berättar efter förhör med Austerns förare Bergman att ett par vänner fört honom i bil till Arboga direkt efter olyckan. De fruktade att han skulle få en kollaps och vilja ta sitt liv. Han trodde nämligen att det var en god vän till honom som förde Cuben. Vid midnatt var Bergman tillbaka med återvunnet lugn, om än fortfarande djupt uppskakad av olyckan.

Polisens tjänsteläkare ska försöka avgöra om de båda omokomna dödats genast vid nedslaget eller först efter att planet exploderade och fattade eld. Troligen dödades de genast vid det våldsamma nedslaget.

(Originalartikeln var osignerad)

Åtal för flygkraschen övervägs

Enligt TT hade passageraren i Austern blivit "alldeles vild vid krocken" och Stockholms middagstidningar skrev att han "gripits av panik och i vilt raseri överfallit planets förare". Passageraren förklarar dock för Örebro Dagblad att dessa uppgifter är helt felaktiga. Han berättar:

– Jag satt till höger om föraren i planet. Strax före kollisionen upptäckte jag det andra planet och tyckte att det kom rakt emot oss. Instinktivt lutade jag mig då något över piloten som förde planet nedåt i en brant landning. Sedan satt jag helt stilla förutom att jag kröp ihop något för att vara beredd på en hård törn vid sättningen. Landningen gick dock mycket bra. Föraren och jag steg ur och drog med förenade ansträngningar planet till en lämplig uppställningsplats. Sedan sprang föraren till platsen där det andra planet störtat och dit polis och brandkår nu hunnit fram. Där höll det också på att uppstå folksamling. Jag trodde inte att jag kunde bidra där, så jag gick till min bil vid hangaren och åkte hem. Någon "luftstrid" mellan piloten och mig var det aldrig tal om.

(Originalartikeln var osignerad)