Intervju med en 82-årig Sam Bertilsson

Sam på Askenäshemmet en vecka före Kenneths intervju. Foto: Kenneth Johansson.

Förord

Barndom i Åbo

Jag är född i Helsingfors den 25 december 1924, men sedan flyttade vi till Åbo. Min morsa var finska och farsan svensk. Vi var tre söner och jag är den äldsta. Jag har aldrig rökt, men bägge mina bröder var ju storrökare. Jag kunde säga ifrån. Men du vet hur det är, det trugas och trugas – du ska väl ha en cigg? Kompisarna tyckte att jag inte var klok som vägrade ta emot en cigarrett.

Jag har alltid varit flygintresserad och jag började ju med modellflygplan när jag var 15 år. Åbo flygklubb hade en bygglokal i källarvåningen i samma hus som jag bodde. Det var väl för att de inte hade råd att hålla sig med en "överjordisk" lokal. Men strax innan kriget bröt ut hade de mönstring och sånt, så det fanns inget folk kvar i segelflygklubben. Det var bara tomma lokaler, förutom lite grejer och utrustning.

Jag tog körkort hos en bekant till farsan i Sverige. Sedan fick jag jobba med nya bilar på en karosserifabrik i Åbo. De hade massor av lastbilshytter uppställda ute i ur och skur, så det var ju vatten i ledningar överallt. De skulle köras en gång i månaden eller vad det var, och det var mitt jobb. För att få igång motorerna var man tvungen att kunna "skruva" på dem, så jag lärde mig att meka i unga år.

Till Örebro

Jag och hela min familj flyttade till Örebro i slutet av kriget. Då bjöd svenska legationen alla svenskar på fri resa, så då reste vi från Åbo med båten och sen fortsatte vi med "Örebroaren" till Örebro. Där hade jag en faster som jag hade bott hos i två år tidigare. Jag hade körkort när vi flyttade till Örebro, så jag var väl mer än arton år, men jag tror inte att jag fyllt 20.

Luftdopet

I Åbo hade jag lärt mig teoretiskt hur man flyger, så när jag kom till Örebro trodde alla i klubben att jag redan kunde flyga. Du vet, de bara vinschade upp mig i Anfängern, den där som du hade på bild. Men det var min första flygning! Fast det var ju inga märkvärdigheter när man kunde det i teorin. När jag kom ner berättade jag att jag aldrig flugit förut. Huvudinstruktör Johansson blev förfärad, smackade med munnen och sa att det var hemskt, det kunde ha gått hur illa som helst. Ja, men det gör det inte när jag spakar, svarade jag då. Vilken tur för dem att det inte var något rötägg som de hade skickat upp, för du vet det finns ju såna som pratar mycket men inte kan något.

Segelflyg

Anfängern var pedantiskt byggd under ledning av en gubbe som hette Lindstedt. Den hade ingen fjädring utan bara gummikuddar på skidan, men det var ingen som hade landat hårt med den. Och det gjorde inte jag vid min första landning heller. Jag flög den många gånger. Vi hade också två Baby, som det var någon firma i Stockholm som hade skänkt. Det var Kano-verken som hade byggt dem. Sen hade vi också en Olympia. Det var vårt bästa plan, så den var det kö på jämnt. Men jag flög den rätt många gånger när det var dåligt väder, och då förundrade sig de andra över att jag kunde hänga uppe så länge.

Vi hade en Chevrolet som vi kallade för Klot-Johan. Med den drog de omkring glidflygplanen över fältet med nybörjarna. Var det lite dagg i gräset så gick det ju lättare. Men annars, du vet, när nybörjare skulle sitta i så var det krokigt, så det gick tungt i svängarna. Från början hade de använt Klot-Johan även för att dra upp planen i luften, men sedan byggde vi oss en riktig vinsch en vinter med en gammal Pontiac-motor¹. Den har jag för mig var så råstark att det bara ruskade lite i den om en elev gjorde någon utvikning med planet. Bilen hade Lindstedt köpt på skroten.

Vi vinschade diagonalt över hela Gustavsviksfältet. Vinschen stod ute vid dikeskanten i den ända det blåste åt². I ena ändan av fältet hade vi ett sånt där krondike³. Vi ville alltid utnyttja fältet på diagonalen, för det var bättre att ha sidvind än att inte komma upp alls.

Jag tyckte att skolningen skulle vara längre, men det kunde dom inte med. De var så invanda med att det skulle inte kosta mer. För du vet, det är ju inte alla som läser flyghandböcker, utan de har bara en summarisk genomgång, och när de har åkt lite på backen och kunnat hålla Anfängern på rätt köl så tror ju den så kallade flygledaren att eleven klarar av det i luften med. Men det var många incidenter, och det var det jag då menade på, att de där som inte frivilligt har läst flyglitteratur, de kvaddar istället.

Lindstedt flyttade sedan till Västerås. Han var ju händig och hade jobbat på Ramers bilfirma, så jag tror att han tog jobb på centrala flygverkstäderna i Västerås. Ett tag kom han ändå till Örebro för att flyga, men sen slutade han pendla, för de hade en flygklubb i Västerås som var mycket större.

Arbete och familj

Mitt första jobb i Örebro när vi kom från Finland var på Ramers bilfirma, och där var jag i ett antal år. De låg då på Köping-Hultgatan¹ och sålde Chevrolet, Opel m.m. På den tiden hade de inte Volvo. Jag mekade på verkstaden. När stjärnorna hade gått bet så fick jag ta över. Jag hade ju lärt mig "skruva" på bilar redan när jag var chaufför i Finland.

Jag hade gift mig med en flicka från Örebro när jag var 20 år, för du vet, man vill ju inte lämna ett fruntimmer på tjocken. Jag hade snart tre döttrar och inkomsten från Ramers räckte inte. Då tog jag ett jobb i Stockholm, och där fick jag högre lön så att det gick ihop för mig.

Senare jobbade jag med reservdelar för Pettersson & Öijer i en verkstad nånstans på norr i Örebro. De mekade alla sorters bilar, för då under kriget fick de ju reparera både det ena och det andra för att ha sysselsättning. Volvo var deras huvudsysselsättning som de hade verktyg för. Men de gjorde verktyg också, för att kunna reparera andra sorts bilar. Arbetsförmedlingen bekostade en svarvarkurs som jag gick på kvällarna. Sedan fick jag en stor svarv på jobbet som var reserverad för mig.

Jag har hunnit med tre fruar, för när de började bli för tråkiga bytte jag ut dem. Lägenheten stod ju på mig. Det var ju så, då under kriget, att det kunde inget fruntimmer skriva på ett lägenhetskontrakt. När de blev besvärliga sa jag bara "där är dörren". Jag har aldrig krusat någon.

Motorflyg

Jag tog motorcert när jag var 23 år¹. Det fattades bogserförare, så jag började bogsera. Jag tog ledigt från det där reservdelsjobbet på Pettersson & Öijer hela somrarna. Och sen vart jag lagerchef, så då tog man ju ännu mer ledigt.

Vi hade Sk 12 som första bogserkärra, och sen vart det Pawnee². Den har ju överskottsstyrka i motorn. I Amerika är det bara Pawnee. Mothen hade bara 110 hk eller nåt sånt³, så det var inte mycket. Men du vet det skulle ju gå sakta också, annars ramlade vingarna loss på segelkärran.

När Mothen SE-COL havererade var det Asplund som hade bogserat⁴ den dan. Och så kom det en sådan där åskgrunka förstås, och den slog runt. Alla spryglar i övervingen blev knäckta. Du vet hur det är med sådana där hagelbyar och sådant – det blåser upp på en gång. Man hinner inte med. Men jag var gubevars inte ute på fältet den dan.

Ingen annan än jag i klubben kunde skruva på planen. En gång fick jag vända nere i Tyskland. Det var skitväder och man fick bara hyra den där 5-sitsiga Cessnan, 336-an eller vad det var för nummer, på vissa dagar. Jag sa "Ni grabbar, ni har mycket tid, men jag måste skruva lite på den här maskinen så att den går hem också". Och trots att den var mycket dyrare än 172:an, för det var ju stor motor i den, så konstaterade grabbarna att det jag hade begärt per skalle för planet …⁵

Leveransflygning av Mothar

Jag gjorde sammanlagt fyra resor eller något sådant till England.

Den första resan tog jag med mig sådana där flygintresserade som nyss tagit certifikat. Låt oss säga att det var en 10-20 man som skulle åka med över och hämta Moth. De sa "Jag har hört att ni ska till England och hämta en flygmaskin, kan man få hänga med?" Och det var i regel sådana som inte hade en svensk ettöring. Men sen ångrade sig flera och föll bort undan för undan. Kanske hade de sett på film hur svårt det var att navigera över England.

I England fanns det hur många gamla Mothar som helst när kriget tog slut. De var realisationsvara. Rollason köpte upp Mothar billigt, gjorde grundöversyn så allt hade varit isär, rustade upp dem och sålde. Planen var alltså fullt genomgångna på auktoriserad flygverkstad.

När vi hade betalt våra Mothar bjöd Rollason på en rundtur så att vi skulle kunna känna på planen. Fast vilket år det var ... mjaaa. Mothen hade ryggförgasare så den kunde flyga i inverterat läge, som de hade på Klemmarna. Rollason hade väl tittat på tyska flygmaskiner och modifierat sina Mothar efter dem.

Jag flög före med min Moth, med flygvapnets overall och karta på benet. "Ni släpper mig inte ur sikte" sa jag till dem med fingret uppe, för på en del ställen är det ju marigt med navigeringen, speciellt för sådana som aldrig gjort långflygningar förut. Man var tvungen att vara med hela tiden på kartan. Allt såg ut som ett enda lapptäcke. Mindre orter var nästan gömda i landskapet. Kanske var de medvetet dolda sedan kriget. Det var bara större städer som man kunde identifiera. Men man hade dragit nästan ett rakt streck på kartan, så då gick vår resväg över mindre orter också. Dem fick man titta många gånger på innan man bestämde sig för vad det var.

Vi hade radio ombord. "Du kan ju ropa om du tycker att det går för fort", skämtade jag. Mothen gick ju ganska sakta, men jag hade täckt över den tomma sittbrunnen fram så planet gjorde några knop extra.

Det var en lång flygning innan man kom till kusten. Det hade tagit timmar med tåget, men det gick ju lite fortare med flyg. Då, när man hade sådan där ... med sig, tankade vi bränsle så mycket vi kunde, fulla tankar, ifall det skulle blåsa motvind.

Senare sålde vi Mothen billigt och köpte en "ny" Moth för att slippa rota i den gamla.

Autogiror

De hade ju börjat här i Örebro med autogiro. De stod i hangaren. Det var ju von Naken, von Bahr alltså, som hade importerat dem. De flögs inte mycket, det var bara Gullberg och Ligner som flög dem då och då, och så de där flyglärarna som lärde dem.

Gullberg var stor bas på sin köttfabrik, så han kunde gå ifrån. Jag tror han också var ordförande i segelflygsektionen ett tag.

Jag har åkt autogiro med Gullberg många gånger, och du vet, han var lite så här före landning ... så här ("det gick lite i vågor", tolkade Kenneth). Ja, han kände på spaken för mycket. Den spaken vrider hela "kakan", hela propellerdisken. När du ska svänga, måste du skeva med den också. Det är inte som en helikopter, men det var en föregångare till helikoptern. Den gick på frigång, den där trebladiga rotorn, så du var tvungen att vara uppe i en viss fart. Men det var ju en propeller i nosen också. De fick gasa på ordentligt när det var vindstilla.

De ville att jag skulle "ta autogiropapper", men jag tyckte att den var för antik. Det var ju mest att skruva på den, för du vet det var stjärnmotor, om jag minns rätt var den 7-cylindrig.

En gång när jag skruvat färdigt på Gullbergs autogiro ringde jag honom och sa att "Nu kan du komma ut och provflyga, för nu har jag skruvat ihop eländet". Ujujuj, jag fick ju inte kalla't för elände! Det gillade han inte. De trodde att jag skulle bli intresserad av maskinen när jag skruvat på den, men jag tyckte den var ett museiföremål.

Jag har inte flugit autogiro med någon annan än Gullberg. Men jag träffade också Yngve Ligner. De var väl inte kompanjoner, men det kan tänkas att de ägde autogirorna ihop.

Sedan skulle autogirorna säljas, eller den säljas som vi hade, med vinst, för de hade inte gett någon vinst till klubben, och klubben ville ju ha lite pengar för dem.

Figge Bergman

I den där tidningen står det att Figge Bergman var inblandad i det där Aero-Frabh. Figge Bergman var ju en riktig filur. Han hade stora planer som det inte blev något av, men han hottade upp dem som hade pengar, Skinn-Wille hade ju satsat pengar i det där Aero-Frabh. Figge pratade så spotten stod runt munnen, men de flesta som kände Figge visste att det var mest munväder.

Figge förmedlade försäljningen av den havererade Mothen SE-COL, för han skulle ju vara med och ha provision överallt. Jag tror Mothen såldes till Norge.

Flyget är mitt liv

När jag slutade flyga? Nej, jag håller på än! Banken undrade om jag verkligen flyger fortfarande. Jaa, sa jag, varför ska man sluta med det man har intresse för?

Sam Bertilsson i maj 2006