Texten i sökbar form

[Bilder: Det vimlade av internationellt kända segelflygstorheter i Örebro under VM. Ovan Wolf Hirth, en av de verkligt stora föregångsmännen inom tyskt segelflyg under dess uppbyggnad. Efter VM blev han president i den nybildade, tyska Aeroklubben. Nedan visar K. A. Larsson, signaturen "Don Carlos" i Stockholms-Tidningen, någonting intressant för det amerikanska segelflygets officiella representant Ralph Barnaby.]

 

ordföranden i organisationskommittén fanns ett tävlingssekretariat, en startavdelning med bogserförare, trafikkontroll och mekaniker, en expeditionsavdelning med rapportmottagning och poängberäkning, en barografavdelning, väderlekstjänst, kontrollavdelning, en kameral avdelning med resetjänst, inkvartering, reparationstjänst etc., samt slutligen pressavdelningen. En speciell telefonstation var upprättad och även en särskild teleprinteranläggning för väderlekstjänsten.

TÄVLINGSREGLERNA var utarbetade i enlighet med FAI:s Code Sportif och på grundval av de erfarenheter som nåtts under tidigare SM.

Tre tävlingsmoment ingick i tävlingen, som omfattade sex tävlingsdagar under en 11-dagarsperiod, 5–15 juli. Dessa tre moment var distansflygning i förening med höjdflygning, distansflygning mot av den tävlande angivet mål (målflygning) samt hastighetsflygning mot av tävlingsledningen angivet mål. Reglerna föreskrev att tävlingsledaren avgjorde varje dags tävlingsmoment och ägde med hänsyn till väderleksläget avgöra hur många gånger varje tävlingsmoment skulle förekomma. Hans strävan skall vara att välja varje moment två gånger, stod det slutligen i reglerna. I detta fallet följdes reglerna till punkt och pricka. Det blev nämligen två dagar med distansflygning i förening med höjdflygning (första och femte dagen), två dagar med målflygning (andra och sjätte dagen) samt två dagar med hastighetsflygning (tredje och fjärde dagen).

Rörliga dagsfaktorer gällde för samtliga moment, alltså för distans, hastighet och för första gången även för höjden. Det blev en smula mer invecklad räkning på det sättet men givetvis samtidigt rättvisare. Samtliga distanser räknades ut med koordinatbestämning, ett nog så invedklat jobb, som emellertid expeditionsavdelningen klarade bra tack vare Kalle Svänssons på förhand uppgjorda "lathundar" och en sagolik arbetslust och ambition. Som utgångspunkt valdes för enkelhetens skull Örebro-fältets mittpunkt medan koordinaterna för landningsplatserna bestämdes med hjälp av särskilda skisser som kontrollanterna var skyldiga avge vid hemkomsten från varje hämtning. Systemet fungerade bra.

För första gången i en segelflygtävling i Sverige var radioförbindelse mellan segelflygplan, transportbil och startplats tillåten. Man