Texten i sökbar form

sig i fråga om meteorologi, aerodynamik eller tävlingstaktik. Han behärskar dessa ting genom medfödda och under praktisk utövning uppträdande anlag. Och han flyger dessutom med ett så gnistrande kämparhumör därför att han tycker det är roligt att flyga. Luften är hans naturliga element att vistas i.

Paul Mac Cready är också en begåvning men på ett annat sätt än Billy Nilsson. Paul Mac Cready har genom flitiga och vetenskapligt bedrivna studier, parade med kanske betydlilgt mer systematisk flygning än Billy Nilsson, skapat sig en kunskapsfond, som betydligt överträffar den senares.

Båda är dessutom "fighters" av oanade mått. När Billy Nilsson slogs intuitivt och med det blonda vikingalynnets behärskade men till synes outtömliga krafter och med leklynnet sprudlande ur hela den runda, ljushylta fysionomien, förde Paul Mac Cready en lika bitter och sammanbiten kamp med polarkurvor, temperaturgradienter och räknesticka.

Billy Nilsson hade en fördel framför Paul Mac Cready som var mycket betydelsefull – inte minst sista och avgörande tävlingsdagen: "hemmaplan". Det får inte förnekas att det måste vara ett handikap att tävla i okända eller i varje fall relativt okända trakter där en främste motståndaren kan anses synnerligen välorienterad. Per Axel Perssons vackra seger i den hårda konkurrensen i Schweiz 1948, med den för honom mycket ovana terrängen, behöver inte nödvändigtvis motsäga detta argument.

DET BETYDER att man inte kan få en helt rättvisande måttstock på Billy Nilssons och Paul Mac Creadys inbördes tävlingsstyrka annat än under en tävling på neutral botten. Det ledsamma är att när denna tävling än kan arrangeras någon gång i framtiden har förutsättningarna för ett rättvist bedömande ändrat karaktär. Den ene eller den andre är inte längre i form. Den ene är otränad, den andre vältränad. De yttre och inre omständigheterna är olika – eller kan i varje fall vara det.

Det skall heller inte förnekas att tävlingsreglernas utformning kan spela en viss roll. Saken har numera endast teoretiskt intresse, men om sista tävlingsmomentet i segelflyg-VM 1950 istället för att vara distansflygning till av förarna angivna mål hade varit exempelvis distansflygning i förening med höjdflygning, är det möjligt, eller kanske till och med tro-

ligt, att Paul Mac Cready hade hemfört VM-titeln.

Till detta kan anmärkas, att reglerna förutsatte två tävlingar i varje moment, och eftersom det härvidlag endast fanns att välja målflygning – de övriga två momenten hade gått två gånger – så kan saken därmed anses utagerad. Hade emellertid tävlingsmomenten kommit i omvänd ordning, så är det tänkbart, att sista tävlingsdagen inte betytt "nederlag" för Paul Mac Cready, eftersom Billy Nilsson då inte på samma sätt hade tvingats att så utan återvändo sätta allt på ett kort som han gjorde i och med att han som mål valde ett så avlägset fält som Optand. Ett mål som endast en bråkdel av den s. k. sakkunskapen i Örebro trodde han skulle vara mäktig att nå.

Dessa spekulationer får emellertid tagas för vad de är värda. De är endast spekulationer, men de görs för att söka bevisa hur pass hårfin Billy Nilssons seger i själva verket var och vilken fruktansvärd motståndare han hade i Paul Mac Cready. Det kan ha berott enbart på ett förbiseende, en brist på tillräcklig lokalkännedom funtad felbedömning vid valet av mål som avgjorde Paul Mac Creadys placering i den slutliga resultatlistan.

Man kan å den andra sidan säga, att denna listas utseende slutgiltigt bestämdes av Billy Nilssons absoluta ovilja att ge upp slaget förrän alla resurser var förbrukade.

Ser man saken så – och så bör man kanske se den – då vann den fränaste fightern, den till sista blodsdroppen intuitivt kämpande urkraftsmänniskan och naturbegåvningen en rättvis seger över den skicklige och beräknande teoretikern.

ETT BEGREPP om vad dessa båda praktgossar presterade, inte bara av flygskicklighet utan i lika hög grad av fysisk och psykisk kraftuttömning, får man bäst genom att studera protokollet för de två sista på varandra följande tävlingsdagarna. Och genom detta exempel nedvärderas inte de övrigas prestationer. På fredagen flög Billy Nilsson 287,9 km under en pressande flygning på 8 tim. 33 min. i ett allt annat än utomordntligt segelflygväder. Samma dag flög Paul Mac Cready 326,2 km på 8 tim. 4 min. Därefter hade de båda flygarna att invänta sitt hjälpmanskap, vara med om ilastning av planen och sedan tillbringa natten i en föga bekväm transportbil, som med högsta möjliga fart gjorde återfärden till Örebro-Billy Nilssons transportväg var över 350 km